Avlyssnat: Bell Witch - Future's Shadow Part 1: The Clandestine Gate

Bell Witch är ett doomband från Seattle i USA och de spelar vad man brukar kalla funeral doom. Jag skulle snarare vilja påstå att de spelar en minimalistisk doom som på något slags magiskt sätt ger maximal utdelning. Detta med tanke på att de endast är två medlemmar, sångaren och bassisten Dylan Desmond plus sångaren och trummisen Jesse Shreibman.

På tidigare plattor så har även Erik Moggridge från "Aerial Ruin" bidragit med sång men på denna platta lyser han med sin frånvaro. När jag jag i min övermodiga kaxighet föreslog för big boss Tannergren att jag skulle skriva om denna platta så tänkte jag efter en stund att nu har jag tagit mig vatten över huvudet. Hur närmar man sig ens en platta av denna magnitud?

"Future's Shadow Part 1: The Clandestine Gate" består av en låt "The Clandestine Gate" på nätta en timme, tjugotre minuter och femton sekunder. Med andra ord en värdig uppföljare till deras förra platta "Mirror Reaper" vars enda låt faktiskt var en sekund kortare. Enligt Bell Witch själva så ska "The Clandestine Gate" vara första kapitlet i en triptyk som heter "Future's Shadow". Vidare så ska del tre i denna triptyk avslutas där denna första del första börjar.

Så kan man ana ett monstruöst verk med den finaste doomen som loopar och aldrig tar slut måhända, inte mig emot. "Future's Shadow Part 1: The Clandestine Gate" är den naturliga utvecklingen efter "Mirror Reaper" men förvänta er för all del inte "Mirror Reaper" del två. På denna platta får kyrkorgel och syntar mer utrymme än tidigare. Men precis som tidigare så hinner precis alla känsloregister utspela sig under plattan. Från det vackraste av känslor till de mörkaste och mest avgrundsdjupa.

Att ta sig igenom en platta av Bell Witch är ingen lätt uppgift men i slutet av tunneln så blir du rikligt belönad och det känns faktiskt som att kommer ut som en något bättre människa som har närmare till sina känslor. Man känner sig själsligt renad. Precis som det ska vara med doom i den högre ligan. Bell Witch är unika i sitt sound och jag kan inte komma på något annat band som ens liknar dem.

Jag hoppas vi inte behöver vänta allt för många år på del två och tre då jag verkligen längtar efter att kunna spela alla tre delarna i detta verk efter varandra. En oändlig domedagsloop...

/Anders Bergström

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar. Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse. Att texterna är på svenska gör att musiken

Läs hela artikeln »

Henrik Palm - Nerd Icon

Jag har haft Henrik Palms nya (och tredje) skiva Nerd Icon liggandes på hårddisken i några veckor, men inte hittat tiden att ta mig an den. Men idag hände det, mycket tack vare att katten väckte mig okristligt tidigt och gjorde allt i sin makt för att inte låta mig somna om - och han lyckades. Men det är ju såklart helt ointressant i sammanhanget Heavy Underground i allmänhet, och Henrik Palms nya skiva i synnerhet. Jag tar mig an skivan genom att direkt fastna på introt och spela om det för mig själv flera gånger. Det är ett gott tecken, för introt visar sig sätta stämningen och kontexten för resten av skivan - och jag blir insnärjd direkt. Henrik Palm har skapat organiskt och fylligt universum, samtidigt som det på något sätt är både sprött och skört. Skådeplatsen är någonstans i gränslandet mellan ljus och mörker - där man hela tiden leds mot ljuset, för att plötsligt dras ned mot avgrunden igen. Och det är ett knep som visar sig bli en kontrastrik upptäcksfärd. Genremässigt rör v

Läs hela artikeln »

Skraeckoedlan - Vermillion Sky (enligt Ylva Sjöstrand)

Ska man göra och släppa ännu ett fantastiskt konceptalbum så är det lika bra att absolut inte spara på krutet och dunka på med plusmeny extra allt plus moms deluxe! Jädrar vad dom skämmer bort oss dom mäktiga herrarna i Skraeckoedlan. Rykande nytt och sjukt bra album, ett arkadspel med tillhörande soundtrack och en bok skriven av bandet. Glömde jag något? Troligen. Dom här talangfulla ödlorna fullkomligt sprutar ur sig bitar som skapar en otrolig helhet till kommande ”Vermillion Sky”. Jag förundras varje gång bandet släpper nya album och tänker ”Nädu, den här kan omöjligt vara bättre än föregångaren!” Tacksamt erkänner jag att jag har fel varje gång för kreativiteten, påhittigheten och nyskapandet verkar vara en källa som aldrig sinar i ödlelägret. Låtordningen är mycket väl genomtänkt för att verkligen få oss med på resan ut mot den okända och röda himlen som verket kretsar kring. Längtan efter mer då ”Earth” släpptes 2019 har varit stor och här får vi en väldigt naturlig uppf

Läs hela artikeln »

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023. Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer. Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Läs hela artikeln »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten