Avlyssnat: Child - Meditations in filth

Grindcore är en fascinerande genre. Från början under mitten av 1980-talet en sorts hardcore som ville

vara hårdare och brutalare än allt annat. Sedan genom åren korsbefruktad med sin egen avkomma

death metal och nu en alltjämt livaktig musiksort som bara blir våldsammare och mer kompromisslös.

Child fortsätter den fina grindcoretradition som Sverige har haft genom åren med band som Birdflesh, Filthy Christians, Regurgitate och naturligtvis det allsmäktiga Nasum. Gitarristen Alex Stjernfeldt (Novarupta, Grand Cadaver, The Moth Gatherer, Let Them Hang) är mannen med tusen musikaliska visioner och Child är inget undantag. Med hjälp av trummisen Albin Emanuel Sköld, vokalisten Joakim Lindström, gitarristen och tillika skivans producent Per Stålberg och bassisten Staffan Persson har bandet spelat in 17 spår som avhandlas på 20 minuter. Inga pauser för andhämtning alltså.

Och även om attacken är våldsam och brutalt skoningslös så finns här en variation och nyansrikedom som jag inte riktigt får huvudet runt. Grindcore när den är som sämst blir bara en enda stor massa mangel men grindcore som är bra har en stor dynamik vilket, om det görs rätt, bara ökar intensiteten. Child lyckas med just det här.

Så jag behöver ju inte dölja min ovillkorliga kärlek till den här skivan. Child låter precis så där som jag vi att det ska låta. Gitarriljudet är kompakt men inte mer än att nyanserna kan urskiljas och de ger även plats för snygga melodier som gör själva grinden ännu mer påtagligt. Av de 17 låtarna så det ju kanske svårt att ge en bild av alla detaljer men öppningspåret “Hate well spent” är en snygg programförklaring för vad Child står för. Och ni har redan hört ett par andra låtar som “Burn as one”, “Manic vortex” och “Billion years of darkness” så att kvaliteten är av högsta sort kommer inte som någon överraskning för någon.

Svensk grindcore står sig stark även på 2020-talet. Med band som Brainwasher, Sickrecy och nu Child så kan vi mangla oss in i framtiden med tillförsikt.

"Meditations in filth" släpps den 16 februari av Eat Heavy Records. Du förbeställer den här.

Kommentarer

Andra har läst det här:

Krönika: Vad jag lärt mig av Charta 77

Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta. Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet. Bandet stod också i centrum för den stora s

Läs hela artikeln »

Recension: Amon Amarth - The Great Heathen Army (Metal Blade)

På ett enkelt och billigt sätt skulle man kunna ställa frågan om Amon Amarth har något spännande att komma med så här långt in i karriären? Ja, det har dom är mitt svar. Trots att ”The Great Heathen Army” har ett antal lite svagare låtar så finns det även starka guldkorn. Tolv album in i karriären med bland annat Valhalla och mjöd som starka punkter dundrar Amon Amarth på och ger lyssnaren ca 45 minuter av den sedvanliga stridssången vi är vana att få höra om. I ”Saxons and Vikings” har man fyndigt slagit sig ihop med just Saxon som förstärkning. Spåren ”The Great Heathen Army” och ”Skagul Rides with Me” fastnar jag för direkt vid första lyssningen och det håller i sig så pass att jag ser dom två som absolut bästa låtarna. Visst, alla spår låter som det brukar göra från dessa vikingar och det finns inga egentliga överraskningar men Johan Hegg och hans mannar driver på bra ändå. Amon Amarth bemästrar kunskapen i att skriva och göra catchy låtar, det måste jag ge dom. Jag erkänner att j

Läs hela artikeln »

Avlyssnat: Vånda - Covenant of Death (Majestic Mountain)

Musik skapar känslor. Ibland känns de konstruerade och ibland känns de äkta. Särskilt när det kommer till hård musik som flörtar med ondska och mörker. Ibland blir det krystat och tillgjort, lite som att titta på en dålig skräckfilm. Men ibland får man en genuin känsla av mörkrets krafter bar genom en melodislinga, riff eller ett uttryck i sången. Vånda tillhör den sistnämnda kategorin. Kanske beror det på att just riffen i det här fallen tassar på gränsen till thrash metal även om det är death metal vi har att göra med här. Eller är det black metal? Jag vet inte och det är inte viktigt. Jag tänker mest på att det låter som korsning mellan tidig Kreator och Bathory runt 1988 (väldigt specifik referens jag vet). Det är medryckande och gör mig glad samtidigt som det får mig att vilja offra en get till Djävulen någonstans i en mörk skog om ni fattar hur det känns. Samtidigt som det flörtar med thrashen så finns det ju tydliga inslag av både death och black metal som sagt. Lyssna på inle

Läs hela artikeln »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten